19 Juli 2001 — 7 Februari 2009

Namn: Space Tinca S46848/2001
Född: 19 Juli 2001
Ras: Schäfer
Färg: Svart med bruna tecken
Far: SCHH III Dian vom Baronenwald
Mor: Space Tikelly
Kullsyskon: Tobini, Tchad, Tchibo, Tycoon & Tikita
Uppfödare: Kicki Lundin, Kennel Space
Veterinär: Hd A, Ad UA, atopi (luftburen allergi)
Meriter:
MH, UHP, Gk exteriörbeskrivning
Gk Appell spår
2:a pris lkl 1, 155.5 p
Utställd med 1:a & HP i Ukkl

2009-10-30
Jag har alltid drömt om att fÃ¥ en egen hund. Som liten när vi lekte hund var jag alltid en svart eller vit pudel som hette ”Ebba”. SÃ¥ smÃ¥ningom bestämde jag mig för att skaffa mig en jack russell terrier, men som tur sÃ¥ blev det aldrig av, jag vet nu i efterhand att en JRT inte skulle passat mig. När gymnasiet började lida mot sitt slut och jag skulle flytta hemifrÃ¥n ägnade jag sommaren Ã¥t att leta efter en lämplig ras. Att det blev schäfer är ganska naturligt dÃ¥ det alltid varit min favoritras och nu äntligen skulle jag fÃ¥ möjligheten att ha en alldeles egen att träna med! Jag sökte runt pÃ¥ internet och fastnade för en uppfödare/kennel som verkade trevlig, Kicki Lundin/Kennel Space. Efter kontakt med henne bestämdes det att jag skulle ha en tikvalp ur en kull som skulle födas i augusti. När valparna föddes visade det sig att det bara blivit hanar. Uppfödaren hade dock en tik ur kullen som fötts i juli, som skulle ut pÃ¥ foder till en kompis. Denna fick jag gärna ta om jag var intresserad. Vi Ã¥kte dit och hälsade pÃ¥ när valparna var 6 veckor gamla. Valpen som skulle bli Tinca satt en liten bit bort i valphagen och var inte alls sÃ¥ framÃ¥t och trygg som övriga valpar. Hon var sÃ¥ lugn, och när jag tog henne till mitt knä verkade hon trivas där. Med kunskapen jag har nu sÃ¥ skulle jag helt klart ha varit mer noggrann bÃ¥de med val av valp, kull och linjer bakom, men det var min första hund och föräldrarna hade fria höftleder, det hade jag minsann koll pÃ¥.

Den mysiga lilla valpen följde med mig hem tvÃ¥ veckor senare. Hon lÃ¥g sÃ¥ fint i mitt knä i baksätet och sov hela den tre timmar lÃ¥nga bilresan hem. Tinca var redan frÃ¥n början noga med att hÃ¥lla sig där matte var, hon var en fröjd att ha med ut pÃ¥ promenaderna för jag behövde aldrig oroa mig för att hon skulle rymma iväg. En gÃ¥ng sprang hon efter en hare nÃ¥gra meter innan jag ropade ”nej” och hon vände tillbaka, sen dess tittade hon inte Ã¥t vilt. Hon var full av energi och mycket aktiv och hade jag varit mer erfaren hade jag kunnat förvalta hennes egenskaper pÃ¥ ett mycket bättre sätt. Hon hade redan frÃ¥n början problem vid att möta andra hundar, hon stressade upp sig, gjorde utfall, kunde inte koncentrera sig i närheten av andra hundar och var allmänt skitjobbig. Vi fick mÃ¥nga tips om att slita i kopplet, ”visa vem som bestämde”, lägga ner henne pÃ¥ marken för att dominera henne osv. Detta fungerade inte och vÃ¥rt förtroende och samarbete kördes i botten. Tinca var osäker och mitt beteende förstörde bara ännu mer. Vi gick olika kurser och hela tiden hade Tinca väldigt svÃ¥rt att koppla bort övriga hundar, särskilt om de rörde sig eller fick leka och hon skulle sitta kvar vid mig. Jag kände mig sÃ¥ otroligt värdelös, som inte ens kunde fÃ¥ min hund att intressera sig för mig i sÃ¥dana lägen.

Efter mÃ¥nga Ã¥r bestämde jag mig för att prova en helt annan metod vid hundmöten, jag skulle ignorera alla utfall och försöka avleda Tinca innan hon hetsat upp sig. Byta hÃ¥ll pÃ¥ promenaderna, avleda med korv eller gÃ¥ längre bort frÃ¥n hundar som upplevdes som ett ”hot”. Sakta men säkert (det tog väldigt lÃ¥ng tid!) blev hon tryggare och jag kunde lättare och lättare avleda hennes uppmärksamhet frÃ¥n den andra hunden till mig. Mot slutet kunde hon sitta mitt emot mig och hÃ¥lla kontakten med mig i väntan pÃ¥ att fÃ¥ korvbiten, medan den andra hunden passerade. Det krävdes dock hela tiden 100% fokus frÃ¥n mig, slappnade jag av vände hon direkt sin uppmärksamhet mot den andra hunden igen.

Vi gick kurser i lydnad, bruksspÃ¥r, sök och viltspÃ¥r men det allra roligaste vi hade var uppletandet. Tinca älskade att leta efter föremÃ¥l och hon var riktigt duktig pÃ¥ det. Hon hade en otrolig energi och arbetslust och var väldigt duktig pÃ¥ att komma in med föremÃ¥len till mig. Hon älskade ocksÃ¥ att spÃ¥ra, men lydnaden tyckte hon bara var kul sÃ¥ länge hon fick belöning ofta. När vi tränade själva utan störning fungerade det bra, men tillsammans med andra blev hon ofokuserad och ”stirrig” och krävde täta belöningar för att koncentrera sig längre stunder. Vi provade pÃ¥ det här med tävling nÃ¥gra gÃ¥nger i Lydnadsklass 1 och Appellklass spÃ¥r, men min otroliga nervositet vid tävling gjorde Tincas koncentrationsförmÃ¥ga ännu sämre, vilket ledde till dÃ¥liga resultat. Jag kände att jag inte kunde fÃ¥ med mig henne pÃ¥ det vi skulle göra, och hopplösheten var stor ute pÃ¥ tävlingsplan. Hade jag varit trygg, stabil, säker och njutit av tävlingssituationen hade jag säkert kunnat fÃ¥ Tinca att genomföra momenten med fint resultat. Hon kunde ju pÃ¥ träning – var sÃ¥ otroligt duktig pÃ¥ lydnadsmomenten när vi tränade. I ensamhet. Utan störning. Med en matte som lekte mycket och belönade ofta. Vi hade kul, riktigt kul! Men inte pÃ¥ tävlingsplan, sÃ¥ vi la ner tävlingsverksamheten efter ett tag. Jag tyckte inte att det var kul att kämpa när jag inte ens uppskattade att tävla själv. Vi lyckades i alla fall fÃ¥ ihop 155,5 p i Lydnadsklass 1 och ett godkänt resultat i appellklass spÃ¥r. Det som strulade till det mest var platsliggningen, pÃ¥ träning lÃ¥g hon som ett ljus trots störning, men pÃ¥ tävling lÃ¥g hon sällan kvar i närheten av andra hundar när jag var nervös. Tränade gjorde vi däremot gärna, vi höll pÃ¥ med momenten till Lydnadsklass 3 och lägre klass i brukset.

Tinca älskade att bada, att springa mellan matte och husse, uppletande av föremål eller godis, spåra, leka (jaktlek, kamplek eller springa runt med nån leksak) och allt som gick att äta förutom lök, champinjoner och banan. Det var alltid full fart och glädje!

När Tinca var 6 mÃ¥nader upptäckte vi ett stort sÃ¥r pÃ¥ hennes svans, detta var det första mötet med det som skulle visa sig vara ett livslÃ¥ngt kämpande mot hennes allergi. Tinca hade svÃ¥r klÃ¥da och tuggade/kliade upp sÃ¥r pÃ¥ sig själv. Hon var sällan stilla och det var som att det kröp i kroppen pÃ¥ henne. Självklart mÃ¥ste detta ha pÃ¥verkat hennes beteende under de första Ã¥ren, det mÃ¥ste vara vidrigt att ha konstant klÃ¥da. Hon tvingades att ha tratt(krage) pÃ¥ sig dygnet runt för att inte  förstöra sig själv. Efter lÃ¥ng tid (och flera veterinärer) kom vi till slut i kontakt med en hudspecialist som gjorde en allergiutredning pÃ¥ henne. Resultatet visade att hon hade svÃ¥r atopi, dvs luftburen allergi, och hon var allergisk mot tre olika sorters kvalster samt en microsvamp som tydligen levde ute pÃ¥ växter. Hon fick under flera Ã¥rs tid en spruta med allergener varje mÃ¥nad av mig, men behövde även gÃ¥ pÃ¥ kortison för att hÃ¥lla klÃ¥dan i schack. Det var en otrolig lättnad när hon äntligen kunde fÃ¥ vara utan sin tratt för första gÃ¥ngen pÃ¥ ett helt Ã¥r. Under flera Ã¥r levde hon sedan utan klÃ¥da, förutom vissa perioder dÃ¥ hon fick ”Ã¥terfall”. Hon blev lugnare och mer harmonisk, och vi tvÃ¥benta började slappna av lite ocksÃ¥, vi behövde inte vara pÃ¥ helspänn hela tiden för att hindra henne frÃ¥n att bita pÃ¥ sig själv.

Men, det räcker inte med allergin. Tinca var en sjuk hund på många sätt. Hon hade även stora problem med sin mage och hade ofta diarré och magproblem. Hon tog inte upp näringen i maten som hon borde, utan fick äta stora mängder mat, och ändå var hon konstant hungrig. Så småningom började hon magra av och tappa muskler, och hon kunde inte bygga nya muskler heller eftersom hon inte tog upp näringen i maten. Bakbenen blev rangliga och vi fick sluta cykla med henne då hasorna liksom fastnade i varandra. Hon kunde dock gå och springa fritt utan problem en lång tid. Men till slut tappade hon ännu fler muskler och bakstället blev ännu vingligare. Att springa runt och leka med sin älskade fotboll var inget problem för henne, men det började kännas som att hennes tid började rinna ut. Hennes starka livsglädje i ögonen började mattas av och hon såg kraftlös ut i bakbenen, även om hon aldrig visade någonting för mig.

Vi hade mÃ¥nga jobbiga Ã¥r tillsammans och beslutet var inte lätt att ta, men det kändes till slut nödvändigt. Jag ville inte behöva se min bästa vän kämpa för att komma upp pÃ¥ morgonen. Jag ville inte att hon skulle fÃ¥ uppleva att hennes bakben svek henne, att hon inte kunde göra allt hon ville. För hon älskade att springa, att leka och rusa runt. Och jag ville inte att hon skulle behöva bajsa inne för att vi inte skulle hinna rusa ut mitt i nätterna. Sorgen är stor, klumpen i halsen finns där och taggen i hjärtat svider – gjorde jag allt jag kunde? Ja, det gjorde jag. Jag vet att mÃ¥nga runt omkring mig tycker att jag borde tagit bort henne lÃ¥ngt tidigare, men det kändes inte rätt, det kändes inte bra för mig. Jag försöker övertyga mig själv om att hon hade det bra ända till slutet, men jag kände i mitt hjärta att det nu var dags…

Tinca somnade in i mitt knä med hakan i min hand hemma i min pappas hall lördagen den 7 februari 2009. Hon fick ett lugnt och fint slut, jag kan inte tänka mig ett vackrare avslut på vår tid tillsammans. Tack Kerstin för att du gjorde det möjligt.

TÃ¥rarna rinner nu när jag skriver mitt sista farväl till dig, älskade Tinca. Vi saknar dig och tänker pÃ¥ dig varje dag. Du gav oss sÃ¥ mÃ¥nga fina minnen och lärde oss sÃ¥ otroligt mycket. Jag hoppas du har det bra, att du springer runt där uppe pÃ¥ de evigt gröna ängarna och leker med din älskade fotboll. NÃ¥gon gÃ¥ng kommer vi ses igen…

Kramar från matte & husse

”The Legend of the Rainbow Bridge” by Paul C. Dahm.

Just this side of heaven is a place called the Rainbow Bridge. When an animal dies who has been especially close to someone here, the pet goes to Rainbow Bridge. There are meadows and hills for all our special friends so they can run and play together. There is plenty of food, water and sunshine, and our friends are warm and comfortable.

All the animals who had been ill or old are restored to health and vigor; those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days gone by. The animals are happy and content, except for one small thing: They each miss someone very special to them who had to be left behind. They all run and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance. His bright eyes are intent; his eager body quivers. Suddenly he begins to run from the group, flying over the green grass, his legs carrying him faster and faster.

You have been spotted, and when you and your special friend finally meet, you cling to each other in joyous reunion, never to be parted again. The happy kisses rain upon your face; your hands again caress that beloved head and you look once more into the trusting eyes of your pet, so long gone from your life but never absent from your heart.

Then you cross Rainbow Bridge together.

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig.
Vänd dig inte om, du kommer inte att se mig där.
Jag är med dig fast du inte ser mig.
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten.
Jag har det bra nu – så fortsätt gå.
För jag är alldeles bakom dig ändå.

(Författare: Okänd)