19 Juli 2001 — 7 Februari 2009

Namn: Space Tinca S46848/2001
Född: 19 Juli 2001
Ras: Schäfer
Färg: Svart med bruna tecken
Far: SCHH III Dian vom Baronenwald
Mor: Space Tikelly
Kullsyskon: Tobini, Tchad, Tchibo, Tycoon & Tikita
Uppfödare: Kicki Lundin, Kennel Space
Veterinär: Hd A, Ad UA, atopi (luftburen allergi)
Meriter:
MH, UHP, Gk exteriörbeskrivning
Gk Appell spår
2:a pris lkl 1, 155.5 p
Utställd med 1:a & HP i Ukkl

2009-10-30
Jag har alltid drömt om att fÃ¥ en egen hund. Som liten när vi lekte hund var jag alltid en svart eller vit pudel som hette ”Ebba”. SÃ¥ smÃ¥ningom bestämde jag mig för att skaffa mig en jack russell terrier, men som tur sÃ¥ blev det aldrig av, jag vet nu i efterhand att en JRT inte skulle passat mig. När gymnasiet började lida mot sitt slut och jag skulle flytta hemifrÃ¥n ägnade jag sommaren Ã¥t att leta efter en lämplig ras. Att det blev schäfer är ganska naturligt dÃ¥ det alltid varit min favoritras och nu äntligen skulle jag fÃ¥ möjligheten att ha en alldeles egen att träna med! Jag sökte runt pÃ¥ internet och fastnade för en uppfödare/kennel som verkade trevlig, Kicki Lundin/Kennel Space. Efter kontakt med henne bestämdes det att jag skulle ha en tikvalp ur en kull som skulle födas i augusti. När valparna föddes visade det sig att det bara blivit hanar. Uppfödaren hade dock en tik ur kullen som fötts i juli, som skulle ut pÃ¥ foder till en kompis. Denna fick jag gärna ta om jag var intresserad. Vi Ã¥kte dit och hälsade pÃ¥ när valparna var 6 veckor gamla. Valpen som skulle bli Tinca satt en liten bit bort i valphagen och var inte alls sÃ¥ framÃ¥t och trygg som övriga valpar. Hon var sÃ¥ lugn, och när jag tog henne till mitt knä verkade hon trivas där. Med kunskapen jag har nu sÃ¥ skulle jag helt klart ha varit mer noggrann bÃ¥de med val av valp, kull och linjer bakom, men det var min första hund och föräldrarna hade fria höftleder, det hade jag minsann koll pÃ¥.

Den mysiga lilla valpen följde med mig hem tvÃ¥ veckor senare. Hon lÃ¥g sÃ¥ fint i mitt knä i baksätet och sov hela den tre timmar lÃ¥nga bilresan hem. Tinca var redan frÃ¥n början noga med att hÃ¥lla sig där matte var, hon var en fröjd att ha med ut pÃ¥ promenaderna för jag behövde aldrig oroa mig för att hon skulle rymma iväg. En gÃ¥ng sprang hon efter en hare nÃ¥gra meter innan jag ropade ”nej” och hon vände tillbaka, sen dess tittade hon inte Ã¥t vilt. Hon var full av energi och mycket aktiv och hade jag varit mer erfaren hade jag kunnat förvalta hennes egenskaper pÃ¥ ett mycket bättre sätt. Hon hade redan frÃ¥n början problem vid att möta andra hundar, hon stressade upp sig, gjorde utfall, kunde inte koncentrera sig i närheten av andra hundar och var allmänt skitjobbig. Vi fick mÃ¥nga tips om att slita i kopplet, ”visa vem som bestämde”, lägga ner henne pÃ¥ marken för att dominera henne osv. Detta fungerade inte och vÃ¥rt förtroende och samarbete kördes i botten. Tinca var osäker och mitt beteende förstörde bara ännu mer. Vi gick olika kurser och hela tiden hade Tinca väldigt svÃ¥rt att koppla bort övriga hundar, särskilt om de rörde sig eller fick leka och hon skulle sitta kvar vid mig. Jag kände mig sÃ¥ otroligt värdelös, som inte ens kunde fÃ¥ min hund att intressera sig för mig i sÃ¥dana lägen.

Efter mÃ¥nga Ã¥r bestämde jag mig för att prova en helt annan metod vid hundmöten, jag skulle ignorera alla utfall och försöka avleda Tinca innan hon hetsat upp sig. Byta hÃ¥ll pÃ¥ promenaderna, avleda med korv eller gÃ¥ längre bort frÃ¥n hundar som upplevdes som ett ”hot”. Sakta men säkert (det tog väldigt lÃ¥ng tid!) blev hon tryggare och jag kunde lättare och lättare avleda hennes uppmärksamhet frÃ¥n den andra hunden till mig. Mot slutet kunde hon sitta mitt emot mig och hÃ¥lla kontakten med mig i väntan pÃ¥ att fÃ¥ korvbiten, medan den andra hunden passerade. Det krävdes dock hela tiden 100% fokus frÃ¥n mig, slappnade jag av vände hon direkt sin uppmärksamhet mot den andra hunden igen.

Vi gick kurser i lydnad, bruksspÃ¥r, sök och viltspÃ¥r men det allra roligaste vi hade var uppletandet. Tinca älskade att leta efter föremÃ¥l och hon var riktigt duktig pÃ¥ det. Hon hade en otrolig energi och arbetslust och var väldigt duktig pÃ¥ att komma in med föremÃ¥len till mig. Hon älskade ocksÃ¥ att spÃ¥ra, men lydnaden tyckte hon bara var kul sÃ¥ länge hon fick belöning ofta. När vi tränade själva utan störning fungerade det bra, men tillsammans med andra blev hon ofokuserad och ”stirrig” och krävde täta belöningar för att koncentrera sig längre stunder. Vi provade pÃ¥ det här med tävling nÃ¥gra gÃ¥nger i Lydnadsklass 1 och Appellklass spÃ¥r, men min otroliga nervositet vid tävling gjorde Tincas koncentrationsförmÃ¥ga ännu sämre, vilket ledde till dÃ¥liga resultat. Jag kände att jag inte kunde fÃ¥ med mig henne pÃ¥ det vi skulle göra, och hopplösheten var stor ute pÃ¥ tävlingsplan. Hade jag varit trygg, stabil, säker och njutit av tävlingssituationen hade jag säkert kunnat fÃ¥ Tinca att genomföra momenten med fint resultat. Hon kunde ju pÃ¥ träning – var sÃ¥ otroligt duktig pÃ¥ lydnadsmomenten när vi tränade. I ensamhet. Utan störning. Med en matte som lekte mycket och belönade ofta. Vi hade kul, riktigt kul! Men inte pÃ¥ tävlingsplan, sÃ¥ vi la ner tävlingsverksamheten efter ett tag. Jag tyckte inte att det var kul att kämpa när jag inte ens uppskattade att tävla själv. Vi lyckades i alla fall fÃ¥ ihop 155,5 p i Lydnadsklass 1 och ett godkänt resultat i appellklass spÃ¥r. Det som strulade till det mest var platsliggningen, pÃ¥ träning lÃ¥g hon som ett ljus trots störning, men pÃ¥ tävling lÃ¥g hon sällan kvar i närheten av andra hundar när jag var nervös. Tränade gjorde vi däremot gärna, vi höll pÃ¥ med momenten till Lydnadsklass 3 och lägre klass i brukset.

Tinca älskade att bada, att springa mellan matte och husse, uppletande av föremål eller godis, spåra, leka (jaktlek, kamplek eller springa runt med nån leksak) och allt som gick att äta förutom lök, champinjoner och banan. Det var alltid full fart och glädje!

När Tinca var 6 mÃ¥nader upptäckte vi ett stort sÃ¥r pÃ¥ hennes svans, detta var det första mötet med det som skulle visa sig vara ett livslÃ¥ngt kämpande mot hennes allergi. Tinca hade svÃ¥r klÃ¥da och tuggade/kliade upp sÃ¥r pÃ¥ sig själv. Hon var sällan stilla och det var som att det kröp i kroppen pÃ¥ henne. Självklart mÃ¥ste detta ha pÃ¥verkat hennes beteende under de första Ã¥ren, det mÃ¥ste vara vidrigt att ha konstant klÃ¥da. Hon tvingades att ha tratt(krage) pÃ¥ sig dygnet runt för att inte  förstöra sig själv. Efter lÃ¥ng tid (och flera veterinärer) kom vi till slut i kontakt med en hudspecialist som gjorde en allergiutredning pÃ¥ henne. Resultatet visade att hon hade svÃ¥r atopi, dvs luftburen allergi, och hon var allergisk mot tre olika sorters kvalster samt en microsvamp som tydligen levde ute pÃ¥ växter. Hon fick under flera Ã¥rs tid en spruta med allergener varje mÃ¥nad av mig, men behövde även gÃ¥ pÃ¥ kortison för att hÃ¥lla klÃ¥dan i schack. Det var en otrolig lättnad när hon äntligen kunde fÃ¥ vara utan sin tratt för första gÃ¥ngen pÃ¥ ett helt Ã¥r. Under flera Ã¥r levde hon sedan utan klÃ¥da, förutom vissa perioder dÃ¥ hon fick ”Ã¥terfall”. Hon blev lugnare och mer harmonisk, och vi tvÃ¥benta började slappna av lite ocksÃ¥, vi behövde inte vara pÃ¥ helspänn hela tiden för att hindra henne frÃ¥n att bita pÃ¥ sig själv.

Men, det räcker inte med allergin. Tinca var en sjuk hund på många sätt. Hon hade även stora problem med sin mage och hade ofta diarré och magproblem. Hon tog inte upp näringen i maten som hon borde, utan fick äta stora mängder mat, och ändå var hon konstant hungrig. Så småningom började hon magra av och tappa muskler, och hon kunde inte bygga nya muskler heller eftersom hon inte tog upp näringen i maten. Bakbenen blev rangliga och vi fick sluta cykla med henne då hasorna liksom fastnade i varandra. Hon kunde dock gå och springa fritt utan problem en lång tid. Men till slut tappade hon ännu fler muskler och bakstället blev ännu vingligare. Att springa runt och leka med sin älskade fotboll var inget problem för henne, men det började kännas som att hennes tid började rinna ut. Hennes starka livsglädje i ögonen började mattas av och hon såg kraftlös ut i bakbenen, även om hon aldrig visade någonting för mig.

Vi hade mÃ¥nga jobbiga Ã¥r tillsammans och beslutet var inte lätt att ta, men det kändes till slut nödvändigt. Jag ville inte behöva se min bästa vän kämpa för att komma upp pÃ¥ morgonen. Jag ville inte att hon skulle fÃ¥ uppleva att hennes bakben svek henne, att hon inte kunde göra allt hon ville. För hon älskade att springa, att leka och rusa runt. Och jag ville inte att hon skulle behöva bajsa inne för att vi inte skulle hinna rusa ut mitt i nätterna. Sorgen är stor, klumpen i halsen finns där och taggen i hjärtat svider – gjorde jag allt jag kunde? Ja, det gjorde jag. Jag vet att mÃ¥nga runt omkring mig tycker att jag borde tagit bort henne lÃ¥ngt tidigare, men det kändes inte rätt, det kändes inte bra för mig. Jag försöker övertyga mig själv om att hon hade det bra ända till slutet, men jag kände i mitt hjärta att det nu var dags…

Tinca somnade in i mitt knä med hakan i min hand hemma i min pappas hall lördagen den 7 februari 2009. Hon fick ett lugnt och fint slut, jag kan inte tänka mig ett vackrare avslut på vår tid tillsammans. Tack Kerstin för att du gjorde det möjligt.

TÃ¥rarna rinner nu när jag skriver mitt sista farväl till dig, älskade Tinca. Vi saknar dig och tänker pÃ¥ dig varje dag. Du gav oss sÃ¥ mÃ¥nga fina minnen och lärde oss sÃ¥ otroligt mycket. Jag hoppas du har det bra, att du springer runt där uppe pÃ¥ de evigt gröna ängarna och leker med din älskade fotboll. NÃ¥gon gÃ¥ng kommer vi ses igen…

Kramar från matte & husse

---

”The Legend of the Rainbow Bridge” by Paul C. Dahm.

Just this side of heaven is a place called the Rainbow Bridge. When an animal dies who has been especially close to someone here, the pet goes to Rainbow Bridge. There are meadows and hills for all our special friends so they can run and play together. There is plenty of food, water and sunshine, and our friends are warm and comfortable.

All the animals who had been ill or old are restored to health and vigor; those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days gone by. The animals are happy and content, except for one small thing: They each miss someone very special to them who had to be left behind. They all run and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance. His bright eyes are intent; his eager body quivers. Suddenly he begins to run from the group, flying over the green grass, his legs carrying him faster and faster.

You have been spotted, and when you and your special friend finally meet, you cling to each other in joyous reunion, never to be parted again. The happy kisses rain upon your face; your hands again caress that beloved head and you look once more into the trusting eyes of your pet, so long gone from your life but never absent from your heart.

Then you cross Rainbow Bridge together.

---

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig.
Vänd dig inte om, du kommer inte att se mig där.
Jag är med dig fast du inte ser mig.
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten.
Jag har det bra nu – så fortsätt gå.
För jag är alldeles bakom dig ändå.

(Författare: Okänd)

---

Idag har vi haft en sÃ¥n otroligt rolig, nyttig, lärorik och härlig träning tillsammans med Ullis & Tizzla! Jaktträning stod pÃ¥ schemat och jag följde Ulrikas kommandon. Vi började med nÃ¥gra stadga-övningar där hundarna fick sitta och titta pÃ¥ när det kastades dummies runt dem. Ztimma var duktig men reste sig en gÃ¥ng när Ullis gick för att plocka upp apporterna som lÃ¥g nära henne, det var tydligen jobbigare störning än det som kastades runt henne. Vi körde ett par inkallningar med Ztimma, där Ullis kastade dummies som störning. Första gÃ¥ngen tänkte Z ta den, men efter mitt ”nej” kom hon direkt till mig. Vi gjorde om övningen och den gÃ¥ngen drog hon sig bara pyttelite mot dummien innan hon fortsatte mot mig.

Sedan utmanade vi Z genom att Tizzla fick köra nÃ¥gra inkallningar precis förbi henne, det var jobbigt tyckte Ztimma, bÃ¥de att höra Ulrikas visselpipa men inte springa dit, och att inte fÃ¥ springa efter Tizzla. Efter att hon stuckit ifrÃ¥n mig vid Tizzlas första inkallning (jippi – äntligen dags att leka!) och fÃ¥tt en ordentlig tillsägelse bÃ¥de frÃ¥n mig och Ullis, höll hon sig sedan kvar pÃ¥ sin plats, men jösses vad hon tyckte det var tufft. Ett par gÃ¥nger fick jag pÃ¥minna henne om att det inte var okej att lätta pÃ¥ baken, men hon stack inte iväg mer. Otroligt nyttigt och lärorikt för den lilla donnan, men vi behöver träna mer pÃ¥ Tizzla-störning tror jag!

Stadgeträningen avslutades genom att hundarna fick gå vid sidan, runt dummiesar som låg utslängda på marken och runt varandra. Ztimma var jätteduktig, jag är så nöjd! Det var jobbigt att gå så nära Tizzla utan att få leka med henne, huvudet gick som en jojo mellan mig och Tizzla! Men hon höll sig vid min sida, duktig tjej!

Vi förflyttade oss till ett nytt omrÃ¥de, och det var dags för markeringsövningar. Ulrika & Tizzla ställde sig en bit ut i skogen. Med förra apporteringsträningen i minnet, där Ztimma hellre stannade för att äta bajs, var det intressant att se hur det skulle gÃ¥. Ullis kastade en markering och Z rusade ut i full fart – och stannade pÃ¥ vägen och slurpade i sig nÃ¥t ätbart. SÃ¥ höll hon pÃ¥ ett par gÃ¥nger men sen fick vi till nÃ¥gra fina markeringar/gripanden/avlämnanden. Vi avslutade med ett par linjetag till samma punkt. Första skicket hittade Z nÃ¥got ätbart som lÃ¥g i vägen, sen fick hon för sig att springa och hÃ¥ngla med Tizzla. En Ulrika-tillsägelse senare jobbade hon väldigt fint och det sista skicket gjorde hon kanonbra. Hon hade totalt sett fina gripanden, bra grepp och fin fart in men tappade apporten vid tvÃ¥ tillfällen.

Ztimma fick vila i bilen (snarare tyckte hon att det var skittrist att inte fÃ¥ fortsätta träna!) medan Tizzla fick nÃ¥gra dummymarkeringar/linjetag innan vi gick vidare för att göra ett viltsök. Hon är en fröjd att se, den där hunden!! Hon har en sÃ¥n härlig arbetsvilja, glädje och intensitet! Lilla härliga Tizzla… Hon gjorde viltsöket jättefint och plockade snabbt in allt vilt (kanin, duva, krÃ¥ka och and).

Äntligen var det sedan dags för Ztimma att fÃ¥ bekanta sig med vilt igen! Vi provade med att gÃ¥/springa förbi en fÃ¥gel för att skapa intresse, men lyckades inte sÃ¥ bra, sÃ¥ vi provade med att Ullis gick iväg och la ut ett vilt i lite ris en bit bort. Jag släppte sedan Z, och sÃ¥ skulle vi se vad som hände. Snacka om att jag blev förvÃ¥nad när min lilla paradis-donna tog upp fÃ¥geln jättefint och sprang mot mig!! Hon tog bara en liiiiten extrarunda för att stoltsera lite extra… Vi fortsatte pÃ¥ samma sätt och hon lyckades plocka in allt vilt. Gulletjejen! Hon hade ett fint grepp vilket ocksÃ¥ gjorde mig väldigt förvÃ¥nad för sist ”nöp” hon i viltet med framtänderna. Jaaa, idag är hon riktigt dyr, rent av svindyr!

Tusen tack Ulrika för en underbar träning!!

Ztimma med kanin.

Kaninen igen…

Håller så fint... Foto: Ulrika Lindor

Stora tjejen… Foto: Ulrika Lindor

Ztimma apporterar and. Foto: Ulrika Lindor

Full fart till matte! Foto: Ulrika Lindor

Usch, det är inte bra att låta tiden gå innan jag skriver ner mina tankar om träningen, hinner ju glömma hälften!! I tisdags kväll träffade vi i alla fall Ulrika & Tizzla och Petra & rottis-Greta för lite lydnadsträning i mörkret nere vid Åsasjön. För Ztimmas del blev det platsliggning, sittande i grupp, inkallning, apportering vid sidan, kontakt/fotposition och några skiften mellan sitt/ligg och omvänt. Jag var ganska ofokuserad men Ztimma duktig. Hon fick träna en del passivitet också och löste det fint.

Charlotte & tollaren Bonzo

PÃ¥ onsdagförmiddagen träffade vi Charlotte & Bonzo för träning i dagsljus med sjön som störning (den blev dock ingen störning alls, däremot var Bonzo oerhört intressant!). Jag kände mig väl inte sÃ¥där vÃ¥ldsamt nöjd med vÃ¥r insats, men fick med mig en del nyttiga funderingar över hur vi skulle lägga upp framtida träning. Charlotte har precis varit pÃ¥ kurs och alla ”nya tankar” är jätteintressanta och helt klart värda att prova, men det blev lite för mycket pÃ¥ en gÃ¥ng för min hjärna, hihi. Flera gÃ¥nger fick jag stanna upp och bara tänka ”Öhhh – vad är det jag gör nu dÃ¥?” – jag kom inte ens ihÃ¥g hur jag tränat in vissa saker/kommandon pÃ¥ Ztimma. Vi hade fokus pÃ¥ fotposition/ingÃ¥ngar och apportering vid sidan. Hundarna fick en platsliggning i slutet av träningen ocksÃ¥, platsen har hon gjort stora framsteg pÃ¥ och det är jättekul. För bara nÃ¥gra veckor sen kunde hon knappt ligga kvar en sekund… Viktigaste tanken att ta med är att komma ihÃ¥g att göra likadant pÃ¥ ”lydnadsplan” som vi gör hemma när vi tränar ensamma, det är inte konstigt att Z inte förstÃ¥r vad matten vill när hon krÃ¥nglar till det när vi tränar med andra.

I övrigt har hon blivit väldigt doftintresserad och ”disträ”. Hoppas inte det är löp pÃ¥ gÃ¥ng, det fÃ¥r gärna vänta nÃ¥gra mÃ¥nader! Efter träningen fick hundarna röja runt vid Ã…sasjön i det underbara höstvädret – synd att kameran lÃ¥g hemma. MÃ¥ste gÃ¥ ner till sjön och fota lite av den underbara miljön om nu solen skulle fÃ¥ för sig att komma fram nÃ¥n mer dag den här veckan.

Ztimma i höstlöven (med ett litet strå på nosen).

Vill börja med att tacka för kommentarerna till Vem bryr sig…egentligen? Jag fick upp ögonen för ett par nya personer, vilket sÃ¥klart är jättekul! Det är förstÃ¥s ändÃ¥ mÃ¥nga som jag inte vet vilka ni är, och om det är viktigt att ha full koll fÃ¥r jag väl lÃ¥sa hela bloggen. Och det vore ju trÃ¥kigt… SÃ¥, fortsätt ni att hÃ¥lla er hemliga!

I lördags var vi nere i stugan och Ztimma fick spÃ¥ra. Husse la ut ett 200-metersspÃ¥r pÃ¥ en äng, med tvÃ¥ vinklar och sex pinnar. Vi skulle prova med pinnar i spÃ¥ret och belöna om hon markerade. Hon skulle ocksÃ¥ fÃ¥ prova att spÃ¥ra i lina istället för i koppel. SpÃ¥ret fick ligga ungefär 40 minuter och under tiden tränade jag lite apportering. Ztimma var lite konstig och kunde lÃ¥ta bli att ta leksaken och istället ställa sig och nosa, och lika flurrig var hon under hela apporteringsträningen. Hennes minne fanns inte med under träningen och ställde till det lite i vÃ¥rt samarbete, exempelvis tycker inte matten att det är okej att Z ställer sig för att nosa pÃ¥ en fläck när matten sagt apport. Vi lyckades till slut med övningarna men känslan av en ”sur” träning fanns kvar. Inte sÃ¥ smart av mig att träna ordentligt innan spÃ¥ret, för den lilla donnans hjärnceller tog nog semester sen.

SpÃ¥ret gick inte särskilt bra, egentligen det första ”bakslag” vi haft sen vi pÃ¥började spÃ¥rträningen. De första 50 metrarna gick hon jättefint och hon markerade de tvÃ¥ pinnarna pÃ¥ första sträckan, belöning i form av korv utdelades. Efter första vinkeln (en mjuk vänsterböj) spÃ¥rade hon okej en bit till, men vid tredje pinnen började hon leta harpluttar. Till en början lät jag henne hÃ¥llas, men efter en bra stund av bajsätande sa jag faktiskt till damen att lägga av. Hon fortsatte spÃ¥ret en stund men sÃ¥g mer ut som att vara pÃ¥ promenad och flurrade runt, och fortsatte sen leta harpluttar. SUCK! Egentligen kanske jag skulle brutit spÃ¥ret, men man vill ju ändÃ¥ lyckas och inte avsluta när det gÃ¥r dÃ¥ligt. Hon spÃ¥rade lite halvbra och gick över övriga pinnar. Ville absolut inte sluta pÃ¥ det sättet utan la sedan ut ett kort spÃ¥r, typ 10 meter lÃ¥ngt med tre pinnar i. Dessa markerade hon (konstigt att dessa dög?) och fick megabelöning.

Tankar om spåret:
– Mycket vilt som vandrat runt pÃ¥ ängen och mycket bajs som störde?
– Överansträngda hjärnceller som inte orkade mer än de första 50 metrarna efter att vi tränat apportering ett tag innan?
– Störde linan henne? Hon trampade pÃ¥ den ibland och verkade inte helt bekväm. Hon hade kanske 3 meters lina att röra sig i, men upplevdes mer som att hon var ute pÃ¥ promenad än att hon lÃ¥g pÃ¥ fint som hon gjort i kopplet.
– PÃ¥verkade vinden? Jag märkte inte av nÃ¥gon vind varken när vi la ut spÃ¥ret eller när vi skulle gÃ¥ det, men som Ulrika sa: Vind finns det alltid.
– Var pinnarna i spÃ¥ret ointressanta? Tror inte det eftersom hon markerade de första tvÃ¥ väldigt fint.

Nästa spÃ¥r vi lägger ska vara kort och motivationshöjande, jag ska tänka pÃ¥ att inte träna nÃ¥got annat precis innan och jag ska fortsätta att träna pinnmarkeringar separat. Det kommer att bli älgkött som belöning, ingen hund kan motstÃ¥ älgkött…