Vila i frid, Ztimma!

Från min Instagram den 16 december 2014:

2009-03-05 — 2014-12-16

Idag är en tung dag. En hemsk dag. Idag valde vi i samråd med flera olika veterinärer att avsluta behandlingen och låta Ztimma somna in. Känns fruktansvärt hemskt och sorgligt och tungt. Prognosen var dålig och hon svarade inte på antibiotikan, tappade kontrollen över bakdelen och ville inte äta. Veterinären kunde inte säga att hon säkert skulle bli frisk då hon bara blivit sämre nu trots behandling. Idag såg jag något i hennes ögon. Samma blick som sa mig att det var dags att ta bort Tinca. Den blicken. Vi fick fina år ihop Ztimma, tack för dom. Du var en underbar hund som alltid var snäll och glad, du älskade alla och du älskade livet. Att i dina ögon se att din livsglädje inte fanns där längre var hemskt. Det gav oss svaret. Du gav oss svaret. Spring nu runt på de evigt gröna ängarna och hälsa Tinca. Vi älskar dig. Kramar från matte, husse, lillmatte och lillhusse.

Vi vet inte vad det var som hände. Ztimma blev plötsligt riktigt dålig, fick jätteont i nacken och hade svårt att stödja på bakbenen. Här hemma bara låg hon stilla och stirrade tomt framför sig, eller så sov hon. Hon ramlade ihop när hon skulle ta sig framåt och ville inte ens äta sin mat. Vi åkte fram och tillbaka till veterinären, gjorde massor av undersökningar och provtagningar, fick antibiotika ett par olika omgångar och starka smärtstillande och till en början verkade hon svara bra på dem. Sedan blev hon sämre och sämre och svarade inte på någon behandling alls. Prognosen var dålig och i samråd med flera olika veterinärer tog vi beslutet att hon skulle få somna in.

Kanske att vi kunde fått veta vad det var om vi hade opererat henne, men veterinärerna gissade på tumörer eller diskbråck och oavsett om och vad de skulle hitta, skulle det krävas operationer och lång behandling/rehabilitering och vi var överens om att vi inte ville utsätta en hund till för något sådant om vi inte kunde få några garantier på att hon kunde bli helt frisk och få ett bra liv. Med facit i hand höll vi kvar Tinca för länge, och vi ville inte göra det igen. Så mitt i allt det tunga och sorgliga känner vi att vi tog rätt beslut. Vi hade många fina år tillsammans och ska minnas dig med glädje Ztimma!

Ztimma

 

I’m back!

Ja, nästan femton mÃ¥nader efter mitt senaste ”riktiga” skrivna inlägg här i bloggen, är jag nu tillbaka. Förutom ett par fotograferingar jag gjort har det i stort sett enbart varit instagrambilder här sedan dess. Det senaste halvÃ¥ret har bloggen helt varit tyst. Jag visste inte alls vad jag ville med bloggen. Jag hade varken lust, tid eller ork att sätta mig vid datorn och skriva. När barnen väl somnat för kvällen var det inte datorn jag längtade efter direkt. Jag instagrammade dock flitigt och länkade bilderna hit sÃ¥ släkten kunde följa oss via bilder även om jag aldrig skrev nÃ¥got. Däremot kändes det fel att lägga ut sÃ¥ mÃ¥nga bilder frÃ¥n vÃ¥r vardag och pÃ¥ barnen, utan att ha nÃ¥gon koll pÃ¥ vilka som besökte bloggen. PÃ¥ Instagram har jag ett lÃ¥st konto. SÃ¥ jag stoppade instagrambilderna och bloggen blev tyst.

Varför är jag tillbaka då? Jag vet inte. De senaste veckorna har blogglusten smugit sig på. Jag har börjat längta efter att skriva igen. Och jag har saknat dokumentationen som bloggen innebär. Saknat den massor. Men inte haft någon ork att ta tag i det. 1,5 år har gått och jag har ingen skriven dokumentation alls. Sorgligt. Jag som bloggat i så många år. Första hemsidan gjorde jag 2003 och sen dess har jag hållit igång med ord & bild. Vilken otrolig tur att jag åtminstone har instagrammat flitigt! För den stora kameran har legat undanstoppad. I stort sett orörd under hela tiden. Ännu mer sorgligt. Jag som älskar att fota. Att redigera bilder. Att publicera och dokumentera. Men jag inser också att det roligaste med att fotografera är att redigera. Och redigering av fotona tar mycket tid och den tiden har jag prioriterat annat på.

Ska det bli ändring nu? Jag hoppas det. Jag ska försöka. Åtminstone för min egen skull. Och för barnens, att dom ska få ha fina bilder som minne. Och att jag ska kunna komma ihåg saker från deras barndom.

Finns det någon kvar som besöker min blogg efter all denna tid? Om du trogna besökare fortfarande finns kvar, skriv gärna en rad så jag vet!

Kram på er!