Ja, när man minst anar det slår det till… Jag och Johan var ute en sväng med Tinca igår vid 21-tiden. Vi gick ner till fotbollsplan och där släppte vi henne lös så hon fick rejsa lite. Och rejsa gjorde hon! Hon hade oerhört mycket energi och sprang och sprang och busade med oss. Man blev alldeles varm i hjärtat av att se på henne! Så gick vi en liten koppelpromenad och sen kom vi tillbaka hem och jag hoppade in i duschen. När det så var läggdags nån gång efter halv elva, betedde sig inte Tinca riktigt som hon brukade. Normalt sett går hon och lägger sig i bädden jämte min säng så fort hon ser att vi släcker ner här hemma, och sen ligger hon där utslagen ända tills morgonen kommer och vi ska gå upp.

Igår var det dock annorlunda… Vi la oss och släckte lamporna. Tinca kunde inte riktigt komma till ro, var uppe och vankade lite, gick och la sig vid sovrumsdörren, klättrade upp i Johans del av sängen, vred sig, vred sig igen, hoppade ner, la sig vid sovrumsdörre, flyttade sig till bädden. Till slut bad jag henne att ”visa mig ”, visa vad hon ville. Jag tänkte att hon kanske behövde gå ut för hon hade druckit en del sen vi kom in efter promenaden. Hon gick till dörren och satte sig, så jag hämtade koppel och vi gick ut. Väl ute haltade hon ganska kraftigt, så jag tänkte att hon kanske hade stukat benet, sträckt sig eller fått en spricka i benet när hon sprang så mycket och sladdade i kurvorna. Hon hade diarré och vi gick upp igen så jag kunde undersöka benet.

Hon var ordentligt svullen precis nedanför höger has, hade en stor ”knuta” som ömmade och hon ville inte att jag skulle röra benet. Hon drog upp benet mot kroppen och försökte slicka på tassen/benet. Jag låg på golvet med henne en stund och försökte fundera på vad jag skulle göra. Klockan var närmare 23:30 och jag skulle upp 4:45 och skulle behöva sova. Samtidigt kändes det inte alls bra att bara försöka gå och lägga sig igen, det var något som inte stämde. Hon var varm på benet och andades med korta andetag. Jag tog tempen på henne och hon hade 39,8 vid 23:45. Började få lite smått panik, så till slut ringde jag mamma för att be om råd. Johan trodde att det var nån stukning och att vi kunde vänta till morgonen för att åka till Djursjukhuset i Jönköping. Men tankarna på ormbett var ju inte långt borta, och hur skulle man då göra mitt i natten?!

Jouren hos Djursjukhuset i Jönköping stängde 22:30, och efter mycket om och men fick jag tag på en veterinär på Blå Stjärnan i Göteborg (via deras betaltelefon som kostar 20:-/minut). Efter sådär 7 minuters samtal och diskussion med sköterskan och hon i sin tur med veterinären, så rådde de oss absolut att komma dit med henne eftersom hon mådde så pass dåligt. Hon var väldigt slö och såg inte alls ut som min glada härliga Tinca, även om hon borde vara trött vid den tiden på dygnet. Jag fick ringa min kollega och säga att jag inte kunde komma till jobbet idag, och sedan börja packa ihop vad vi nu skulle kunna behöva i Göteborg. Vi visste ju inte om vi skulle stanna där, eller åka hem direkt igen. Under tiden som vi packade grejerna rörde sig inte Tinca en milimeter från bädden, även det ett tecken på att hon inte var ok.

Johan bar ner Tinca till bilen och hon fick ligga bredvid mig i baksätet medan Johan körde. Jag slumrade lite där bak, men mestadels vandrade tankarna runt. Skulle hon ens klara sig? Eller överdrev vi kanske? Hon kanske bara hade sträckt sig lite? Eller, skulle jag helt plötsligt ha en iskall hund liggandes jämte mig? Jag var inte helt klar i huvudet men försökte hålla mig cool. Torr i halsen, illamående och extremt kissnödig – tecken som även kommer när jag ska tävla.

Efter att ha kört alldeles för fort var vi framme efter ungefär 1,5 timme. Vi hade såklart svårt att hitta och fick ringa 118118 för att få en adress. Vi bar in Tinca och de tog tempen – 40,5. Klockan var strax innan 03:00. De var förvånade över att hon hade ökat så pass mycket i temp sen jag tog tempen förra gången vid 23:45. Veterinären tittade på benet och såg ”sticksår” med blod i, och var nästan helt hundra på att det var ormbett. De satte in en kanyl för dropp och de körde iväg henne på en bår. Inte ens när hon åkte iväg på den obehagliga båren (hon gillar inte saker som inte är helt stabila) försökte hon ta sig bort. Lilla älskade hund… Vikten var 28,7 kg orastad.

Vi fick information om att hon skulle få antiserum, dropp och smärtstillande samt att hon skulle få ligga på IVA åtminstone till fredag kväll. Vi drack lite varm choklad och sedan åkte vi hemåt. Efter en stund ringde veterinären och berättade att hon hade fått serumet och att smärtlindringen gjorde att hon blev lugn och la sig ner. Skönt. Hon skulle ta tempen på henne igen efter 20 minuter och sedan höra av sig idag. Vi åkte nån timme i bilen och sedan stannade vi på en rastplats så Johan också kunde sova en stund. Fattar inte att han orkade köra… Sen sov vi en stund innan vi åkte vidare igen.

Vi var hemma vid 6 – alltså när vi skulle börjat arbeta. Behöver väl inte säga att vi stannade hemma båda två? Vi gick och la oss vid 6:30 och sen låg vi kvar i sängen till kanske 13:00, även om vi inte sovit nåt sen halv tolv då veterinären ringde och väckte oss. Svullnaden hade gått ner lite men hon gick på ganska mycket smärtstillande. De ville ha kvar henne ett dygn till så tidigast i morgon eftermiddag får vi hämta hem henne. De ville ha koll på hennes hjärta och ta blodprover så levern var ok.

Historien med ormbettet är inte över… Och prisförslaget vi fick igår låg på 12.000:- Sen får vi väl se hur länga hon behöver stanna där och hur mycket priset ökar. Men hur kan det ha blivit så dyrt? Var det för att hon fick serum? Eller för att hon skulle läggas in på IVA? Eller för att det var akut på natten? Jag har ingen aning och ingen erfarenhet. Vet heller inte hur pass allvarligt det här var egentligen, jag har ju hört om hundar som blivit ormbitna och fått åka hem direkt. Tankarna vandrar ju såklart… Tänk om jag INTE lyssnat på Tinca igår och förstått att hon inte mådde bra? Tänk om jag inte hade följt med henne ut utan sagt ”gå och lägg dig nu”? Tänk om jag hade kunnat somna? Tänk om hon varit död när jag vaknade på morgonen?! Nu bara hoppas jag att min älskade hund klarar sig utan men…

Jo, förresten! Veterinären på Blå Stjärnan sa att dom ALDRIG rekommenderar att man ger hunden kortison när den blivit ormbiten, detta för att hunden blir falskt friskare och på så sätt gärna rör sig mer och att det är svårare att se de riktiga tecknen på sjukdom. Att tänka på för er som har kortison utskrivet vid eventuellt ormbett. Kortisonet används för att stoppa chocken, men kan även bidra till att öka skadorna inuti hunden. Jag blev rekommenderad av min egen veterinär att inte plocka ut mer kortison eftersom Tinca redan går på kortison mot allergin och för att det är nya rön om kortison vid ormbett nu. Däremot sa hon att jag kunde ta av hennes vanliga kortison om hon skulle bli ormbiten, så jag gav henne lite. Dumt kanske? Nåt att tänka på i alla fall!

Ta hand om er och era hundar…