Ja, jag blir faktiskt rörd av all omtanke och alla vänliga och omtänksamma ord! Naturligtvis är det tungt med ytterligare en grej som händer Tinca, man tycker ju att det skulle kunna vara tillräckligt någon gång. Det blir lite lättare av att veta att ni finns därute och stöttar. Jag har forskat ännu mera i det här med ormbett och har insett att faran är långt ifrån över. Tinca får ligga hemma och sova mestadels och får bara komma ut på jättekorta rastningsrundor. Hon är på dagis på dagarna och får ta det lugnt där med, och inte följa med på deras långpromenader. Hon är dock väldigt trött, så trött att vi tagit tempen på henne både på dagis och här hemma för att kolla om hon fått feber igen. Det hade hon inte så troligtvis är det medicinerna som gör henne så trött.

Ikväll har vi skurat trägolvet på balkongen och förhoppningsvis kan vi olja det i morgon kväll, så det blir klart innan helgen då vi ska iväg till Karlskrona. Jag vet att många av er väntar på bilder och hemma-hos-reportage och jag lovar – det kommer! Men tiden räcker inte till för att få det som jag vill ha det. Hoppas ni orkar vänta bara…

Tack för att ni finns!