Den här veckan har jag legat sjuk några dagar, så Ztimma har haft det gansk tråkigt. Ett par dagar fick hon vara på dagis så att hon åtminstone fick ha roligt några timmar, men en dag fick hon stanna hemma hos mig och så låg vi i soffan och myste. På torsdagen var jag frisk igen och på kvällen hade vi föräldramöte på jobbet. Husse var iväg med jobbet så Z skulle få vara ensam hemma. När jag kom hem tre timmar senare tog vi med oss en dummy och gick till fotbollsplanen för att träna i mörkret. Det blev några korta linjetag, första gången stannade hon för att nosa på en mycket intressant doftfläck istället för att plocka upp apporten, då blev matten inte glad kan jag säga. Hon tog min korrigering väldigt bra, sen skötte hon sig fint så jag fick möjlighet att berömma henne direkt. Överlag var hon dock väldigt nosig hela tiden, och hon hade helt glömt bort vad mattes inkallningssignal betyder. :???: Äh, den träningen glömmer vi!

En dags arbete hann det bara bli, sen var det dags för min lediga fredag. Precis som förra fredagen hade vi underbart höstväder, så jag packade träningsväskan och tog med mig kamera, bok och hund ner till vÃ¥r nyfunna favoritplats vid Ã…sasjön. Vi började med nÃ¥gra linjetag längs med vattnet, som riktmärke och belöning la jag ut en burk+godis. Gumman skötte sig jättebra och hade en härlig fart! När hon ätit upp godiset i burken tog hon med den tillbaka till mig… Vi avslutade med ett par markeringar i blÃ¥bärsris som hon fick hämta.

Ibland har hon väääldigt lÃ¥nga öron…

Sen var det dags att träna uppbindning/passivitet. Jag band henne vid ett träd och satte mig ner nÃ¥gra meter ifrÃ¥n henne och började läsa min bok. Till en början satt hon lugnt och tittade sig omkring, sen la hon sig ner och efter ett par minuter började hon gnaga pÃ¥ nÃ¥gra kvistar. Efter ett tag kopplade jag lös henne och sÃ¥ fick hon träna pÃ¥ att bara ligga jämte mig, innan hon fick lov att gÃ¥ ner och plaska i vattnet. Efter 1,5 timme vände vi hemÃ¥t igen. Som jag skrivit tidigare – det är en sÃ¥n lyx att ha vatten och mysiga vikar sÃ¥ nära vÃ¥rt hus!

Ztimma letar godis och blåser bubblor under vattnet.

Idag skulle det äntligen vara dags för den efterlängtade jaktträningen med Lotta, Ulrika/Mats och Pernilla. Det var bara det att jag haft så otroligt ont i magen att jag bestämde mig för att avstå. Känns så himla trist, men jag hoppas att det inte dröjer alltför lång tid innan det är dags för nästa träning!

I eftermiddags kände jag mig lite piggare och vi åkte ner till stugan några timmar. Jag la två 150-metersspår åt Ztimma. Det första spåret gick rakt fram i halvhögt gräs/skogsmark och sen var det en bananböj åt höger. Som spårslut var det en skinnhandske som Z gillar. Det andra spåret gick på en traktorväg med gräs/jord och gick först i en svag vänsterböj och strax innan slutet blev det en böj åt höger. En burk med Ztimmas kvällsmat var spårslut. Under tiden som spåren fick ligga till sig satte jag mig på en filt och läste en bok. Z fick ligga jämte och bara ta det lugnt och titta på husse och svärfar som slängde ut en massa grejer ur ett förråd.

Förra helgen när vi spårade så märkte jag att Z blev störd av halsbandet, hon får ju inte dra i kopplet och är van vid att söka kontakt med mig när kopplet stramar och jag stannar. Till idag hade jag letat upp Tincas gamla spårsele som hon hade som unghund, den var alldeles för stor förstås men jag drog ihop den så gott det gick.

Spåren fick ligga ungefär 50 minuter, hon spårade fint med ett par avbrott i varje spår där hon lyfte nosen, jag stannade och hon letade upp spåret på nytt. I början när hon precis släpps på spåret går hon lugnt, noggrant och försiktigt och efter ett tag vill hon öka farten och ligger på mer i selen. Skinnhandsken markerade hon fint, men hon hade inte den minsta lust att leka med mig utan gjorde allt för att få fortsätta spåra.

Hm, här mÃ¥ste jag tänka till hur jag ska göra framöver. Om hon fÃ¥r välja mellan godis och leksak väljer hon alla gÃ¥nger godis. För att vara säker pÃ¥ att hon kommer att markera framtida apporter i spÃ¥ret fÃ¥r jag nog köra med att byta med godis. Lek i spÃ¥ret var hon inte alls intresserad av varken förra gÃ¥ngen eller den här. Samtidigt som jag tycker att det är viktigt att man kan belöna pÃ¥ mÃ¥nga olika sätt, ska ju belöningen vara nÃ¥got som hunden tycker är attraktivt annars blir det sÃ¥ lätt som för Tinca: För Tinca var själva spÃ¥ret det viktigaste, och det tog lÃ¥ng tid innan jag insÃ¥g att hon ”missade” apporterna för att hon inte ville sluta spÃ¥ra. För henne hade alltsÃ¥ spÃ¥rslutet blivit nÃ¥got negativt, hon gick ju miste om det roliga i att fÃ¥ fortsätta spÃ¥ra. Jag började preparera spÃ¥ren med massor av pinnar för att visa henne att efter varje markerad pinne fick man spÃ¥ra vidare och vi fick ett betydligt bättre resultat. SÃ¥, jag fÃ¥r fundera vidare!

Efter spårträningen körde vi linjetag på en stig, med längre avstånd än vi brukar ha och dummien gömd i lite högt gräs vid stigens slut. Hon skötte sig kanonbra och hade en underbart härlig fart och attityd! Jag tror minsann att hon är mogen för lite svårare övningar!

Ztimma blickar framÃ¥t…

Tack för alla uppmuntrande kommentarer om Ztimmas mesighet i vatten! Att simma kommer säkert bli hennes favoritsyssla sÃ¥ smÃ¥ningom, hon ska bara ”knäcka koden”. Motiverad till tusen Ã¥kte vi ner till stugan i söndags för att simträna och lägga ett personspÃ¥r till Z. När hon var 9,5 vecka sÃ¥ fick hon prova ett litet korvspÃ¥r, men hade inte det minsta intresse för spÃ¥ret sÃ¥ vi la det pÃ¥ hyllan ett tag. Nu var det alltsÃ¥ dags igen!

Medan jag gick iväg för att lägga spåret fick Z ligga i bilen och titta på husse som högg ved. Spåret blev 75-100 meter långt (jag är värdelös på att uppskatta avstånd!) i ett buskage med halvhögt gräs och lite kvistar på marken. Som spårslut la jag en burk med hennes lunch. Hon fick gå spåret relativt direkt, och den här gången var hon minst sagt motiverad! Hon tog upp spåret direkt och tuffade på, jag fick hålla igen henne för att hon skulle hålla ett behagligt tempo. Spårslutet blev väldigt uppskattat (mat är ju det bästa som finns!) men hon ville väldigt gärna spåra vidare när maten vad uppäten. Tji fick du Ztimma!

Vi Ã¥kte vidare ner till sjön för att bada. Det var vansinnigt kallt i vattnet och jag ljuger inte när jag säger att mina ben domnade bort redan efter nÃ¥gra sekunder. Men här skulle det ju simtränas! Koppel pÃ¥ Ztimma och rakt ut gick vi. SÃ¥ smÃ¥ningom bottnade inte damen längre utan fick börja simma. Hon fick simma runt en stund i koppel men ville helst in till land. En kort vila i mattes famn och sen simma igen. Efter en stund släppte jag lös henne och hon sprang runt och plaskade i vattnet medan jag stod kvar lite längre ut. En apport som jag lagt pÃ¥ stranden plockade hon upp och tog med ut till mig. Gulle…

-Vänta matte, du glömde den här!

Här har du matte!

Sedan gick vi en promenad för att leta efter svamp. Ztimma var full av energi och sprang sig snabbt torr. Mycket svamp blev det inte, däremot hittade jag ett fint stenblock som Ztimma fick posera på. Hon är väldigt duktig på att vara stilla, men tycker nog att det är våldsamt tråkigt när matte fotograferar.

Vadå, ska jag behöva titta på dig när husse är däääär borta?

Lite poserande blev det i alla fall…

Även solen har sina fläckar, skrev jag sist. Ztimma har en fläck – hon är inte trygg i vatten. Idag tog jag därför med mig hund, kamera och dummy pÃ¥ en underbar höstpromenad ner till sjön. Sedan Ztimma föll i allra första gÃ¥ngen hon var vid vatten har hon varit skeptisk till att släppa trygg mark med tassarna, hon älskar att plaska och springa runt i vatten där hon bottnar, men när vattnet blir sÃ¥ djupt att hon mÃ¥ste börja simma sÃ¥ vänder hon.

 
Den lilla viken där vi brukar hålla till.

Först gick vi ner till vår vanliga lilla vik och med hjälp av en dummy i lina fick jag till slut i Ztimma några gånger i vattnet, även om hon inte kom så långt att hon simmade. Precis jämte bryggan är vattnet så pass grunt att hon bottnar när hon går ner  i det, men på övriga ställen är det en kant och 20-30 cm ner till vattnet. Man kan väl inte kalla det för ett optimalt ställe att träna med på med en hund som är orolig och inte vill gå i om hon inte bottnar.

Efter första anhalten gick vi vidare längs med vattnet på en liten skogsstig, och kom efter en liten stund fram till en plats som jag aldrig sett förr trots att den inte ens ligger 10 minuter från vårt hus och alldeles jämte de vanliga ställena vi brukar hålla till på. En jättehärlig vik med en pytteliten sandremsa och grunt vatten flera meter ut. Det fanns både vass och öppet vatten och Ztimma blev lycklig och fick tokryck och bara sprang runt. Sen rätt vad det var fick hon för sig att svansen och det plaskande ljudet av hennes skutt i vattnet var farliga. Lite spökig?

Vi tränade lite vattenmarkeringar och hon sprang rakt ut, hämtade apporten och kom direkt tillbaka till mig – duktig tjej! Vid tredje kastet kom den visst lite för lÃ¥ngt ut för den lilla damen, för hon märkte plötsligt att hon inte längre bottnade och vände. Suck! Efter ivrigt pÃ¥hejande och gott om tid vann hon till slut över sig själv och tog sig de sista tvÃ¥ meterna ut till dummyn.

Vi förflyttade oss och gjorde samma sak ett par gånger till, med resultatet att sista kastet blev för långt och den här gången vågade hon inte släppa fotfästet. Hon gjorde sitt allra bästa, försökte ta sig ut till dummyn genom att springa i sidled och leta mer grunt vatten, men till slut plockade hon upp en liten pinne och kom till mig med. Gulle. Jag kan inte klaga på att hon inte försökte.

Ztimma tar var hon kommer åt.

Till slut fick jag ta av mig skorna och gå några meter ut i vattnet och då fick hon tillräckligt med stöd för att lyckas med uppgiften. Hon fick ett par motivationshöjande kast uppe på land för att avsluta det hela på ett bra sätt. 

Med tålamod och envishet kommer vi säkert att lösa detta lilla vattenproblem. Till slut.