Ja, jag blir faktiskt rörd av all omtanke och alla vänliga och omtänksamma ord! Naturligtvis är det tungt med ytterligare en grej som händer Tinca, man tycker ju att det skulle kunna vara tillräckligt någon gång. Det blir lite lättare av att veta att ni finns därute och stöttar. Jag har forskat ännu mera i det här med ormbett och har insett att faran är långt ifrån över. Tinca får ligga hemma och sova mestadels och får bara komma ut på jättekorta rastningsrundor. Hon är på dagis på dagarna och får ta det lugnt där med, och inte följa med på deras långpromenader. Hon är dock väldigt trött, så trött att vi tagit tempen på henne både på dagis och här hemma för att kolla om hon fått feber igen. Det hade hon inte så troligtvis är det medicinerna som gör henne så trött.

Ikväll har vi skurat trägolvet pÃ¥ balkongen och förhoppningsvis kan vi olja det i morgon kväll, sÃ¥ det blir klart innan helgen dÃ¥ vi ska iväg till Karlskrona. Jag vet att mÃ¥nga av er väntar pÃ¥ bilder och hemma-hos-reportage och jag lovar – det kommer! Men tiden räcker inte till för att fÃ¥ det som jag vill ha det. Hoppas ni orkar vänta bara…

Tack för att ni finns!

Ja, jag blir faktiskt rörd av all omtanke och alla vänliga och omtänksamma ord! Naturligtvis är det tungt med ytterligare en grej som händer Tinca, man tycker ju att det skulle kunna vara tillräckligt någon gång. Det blir lite lättare av att veta att ni finns därute och stöttar. Jag har forskat ännu mera i det här med ormbett och har insett att faran är långt ifrån över. Tinca får ligga hemma och sova mestadels och får bara komma ut på jättekorta rastningsrundor. Hon är på dagis på dagarna och får ta det lugnt där med, och inte följa med på deras långpromenader. Hon är dock väldigt trött, så trött att vi tagit tempen på henne både på dagis och här hemma för att kolla om hon fått feber igen. Det hade hon inte så troligtvis är det medicinerna som gör henne så trött.

Ikväll har vi skurat trägolvet på balkongen och förhoppningsvis kan vi olja det i morgon kväll, så det blir klart innan helgen då vi ska iväg till Karlskrona. Jag vet att många av er väntar på bilder och hemma-hos-reportage och jag lovar – det kommer! Men tiden räcker inte till för att få det som jag vill ha det. Hoppas ni orkar vänta bara…

Tack för att ni finns!

Nu är det onsdag och snart är över halva arbetsveckan avverkad, vilket innebär att jag bara har en halv vecka kvar till semestern. Äntligen! Jag behöver verkligen semester, jag är halvdeprimerad, helstressad av allting som hänger över mig och glömsk och virrig. Ja, jag är verkligen i behov av ledighet.

Tyvärr (måste jag säga) så har Johan fått ett IT-jobb under 2 av våra 3 semesterveckor. Kul för honom naturligtvis men jag tycker det är oerhört trist att vi inte kan få mer än en veckas semester tillsammans. Ingenting av våra spontanresor blir av. Vi kan inte åka ner till Halmstad några dagar innan brorsans bröllop för att fixa klart med festprogrammet. Vi kan inte ligga vid stranden och bara slappa och njuta av ledigheten. Han känner ju att han måste ta chansen som han får, och det förstår ju jag, men är jag hemskt egoistisk som inte alls tycker om det? *suck*

Till saken hör ocksÃ¥ att Johan inte komma vara hemma pÃ¥ veckorna utan han kommer bo pÃ¥ annan ort och bara komma hem pÃ¥ helgerna. Ena helgen för att gÃ¥ pÃ¥ brorsans bröllop i Halmstad… Min semester blir ju ”förstörd” pÃ¥ sätt och vis, men jag fÃ¥r ju Ã¥ka iväg själv även om det inte är lika kul.

Bara att hoppas att han får fortsatt IT-jobb efter den här anställningen så det var värt den förstörda semestern. Tur vi ska iväg till Irland i alla fall en bit in i augusti.

SÃ¥ till Tinca: Veterinären ringde om hennes blodprover som vi tog för nÃ¥gra veckor sen, ni vet angÃ¥ende inflammationen i tarmen och det? Det har ju kommit i skymundan nu efter ormbettet, men nu fick vi provsvaren. Allt är bra! Inflammationen har gÃ¥tt tillbaka och värdena har normaliserats!! Underbart… Hon har heller inte haft diarré sen vi pÃ¥började antibiotikakuren för 6 veckor sedan!! Bara en gÃ¥ng, och det var direkt efter ormbettet. Nu fÃ¥r vi avvakta tills hon blir Ã¥terställd frÃ¥n denna pärsen, innan vi ska se om vi behöver göra nÃ¥got mer med Tincas mage. Förhoppningsvis lägger hon pÃ¥ sig nÃ¥gra kilo nu efter att inflammationen läkt och hon är normal i magen igen. I sÃ¥ fall behöver vi inte gÃ¥ vidare, men är hon fortsatt mager blir det nog en mag- och tarmbiopsi enligt veterinären för att utesluta att nÃ¥got är fel.

Hon går ju fortfarande på mycket mediciner för ormbettet men mår ganska bra. Hon är trött och sover mestadels av tiden, och får bara korta koppelrastningar, men hon verkar inte lida av det så mycket ännu.

De senaste dagarna har jag lagt många timmar på att fixa med festprogrammet. Nu är det mesta klart och bara småpill kvar (det är det som tar tid!!). Bandet jag beställt blev fel, så jag hoppas att rätt band finns att hämta i morgon.

Kram på er!

Nu är det onsdag och snart är över halva arbetsveckan avverkad, vilket innebär att jag bara har en halv vecka kvar till semestern. Äntligen! Jag behöver verkligen semester, jag är halvdeprimerad, helstressad av allting som hänger över mig och glömsk och virrig. Ja, jag är verkligen i behov av ledighet.

Tyvärr (måste jag säga) så har Johan fått ett IT-jobb under 2 av våra 3 semesterveckor. Kul för honom naturligtvis men jag tycker det är oerhört trist att vi inte kan få mer än en veckas semester tillsammans. Ingenting av våra spontanresor blir av. Vi kan inte åka ner till Halmstad några dagar innan brorsans bröllop för att fixa klart med festprogrammet. Vi kan inte ligga vid stranden och bara slappa och njuta av ledigheten. Han känner ju att han måste ta chansen som han får, och det förstår ju jag, men är jag hemskt egoistisk som inte alls tycker om det? *suck*

Till saken hör också att Johan inte komma vara hemma på veckorna utan han kommer bo på annan ort och bara komma hem på helgerna. Ena helgen för att gå på brorsans bröllop i Halmstad… Min semester blir ju ”förstörd” på sätt och vis, men jag får ju åka iväg själv även om det inte är lika kul.

Bara att hoppas att han får fortsatt IT-jobb efter den här anställningen så det var värt den förstörda semestern. Tur vi ska iväg till Irland i alla fall en bit in i augusti.

Så till Tinca: Veterinären ringde om hennes blodprover som vi tog för några veckor sen, ni vet angående inflammationen i tarmen och det? Det har ju kommit i skymundan nu efter ormbettet, men nu fick vi provsvaren. Allt är bra! Inflammationen har gått tillbaka och värdena har normaliserats!! Underbart… Hon har heller inte haft diarré sen vi påbörjade antibiotikakuren för 6 veckor sedan!! Bara en gång, och det var direkt efter ormbettet. Nu får vi avvakta tills hon blir återställd från denna pärsen, innan vi ska se om vi behöver göra något mer med Tincas mage. Förhoppningsvis lägger hon på sig några kilo nu efter att inflammationen läkt och hon är normal i magen igen. I så fall behöver vi inte gå vidare, men är hon fortsatt mager blir det nog en mag- och tarmbiopsi enligt veterinären för att utesluta att något är fel.

Hon går ju fortfarande på mycket mediciner för ormbettet men mår ganska bra. Hon är trött och sover mestadels av tiden, och får bara korta koppelrastningar, men hon verkar inte lida av det så mycket ännu.

De senaste dagarna har jag lagt många timmar på att fixa med festprogrammet. Nu är det mesta klart och bara småpill kvar (det är det som tar tid!!). Bandet jag beställt blev fel, så jag hoppas att rätt band finns att hämta i morgon.

Kram på er!

Vill börja med att tacka alla snälla människor som hört av sig pÃ¥ telefon, mail, i bloggen och i gästboken. Ni är underbara – tack för ert stöd!

Nu är Tinca hemma igen och det är jätteskönt. Vi fick samtal frÃ¥n BlÃ¥ Stjärnan i morse vid halv tio om att Tinca skulle fÃ¥ Ã¥ka hem idag, sÃ¥ vi gjorde oss färdiga och Ã¥kte iväg till Göteborg för att gÃ¥ pÃ¥ stan nÃ¥gra timmar innan det var dags att Ã¥ka till djursjukhuset. Det enda vi köpte var 10 doftljus till ett mycket billigt pris, annars var vi tomhänta – trÃ¥kigt men sant!

Enligt veterinären har svullnaden pÃ¥ hasen gÃ¥tt ner, men den hade dÃ¥ verkligen gÃ¥tt upp sen vi sÃ¥g den sist! Jösses vad stor den var tyckte vi… Den hade tydligen ökat mycket och nu gÃ¥tt ner igen. Hon haltar inte direkt men gÃ¥r konstigt med benet. Hon är väldigt slö och kan inte stÃ¥ stilla en längre stund utan att tappa balansen, antal att det är de smärtstillande tabletterna som gör henne lite yr och dÃ¥sig? Vi har fÃ¥tt tre recept pÃ¥ tabletter som vi ska hämta ut imorgon: smärtstillande, antibiotika och antihistamin. Hon har även blivit ordinerat korta koppelrastningar de närmaste tvÃ¥ veckorna, i övrigt ska hon ha det lugnt inomhus. Inget springa lös, inget arbetande och ingen lek med andra hundar. Hon mÃ¥ste ta det lugnt ett tag för att inte fÃ¥ nÃ¥gra bestÃ¥ende men, exempelvis pÃ¥ hjärtat, njurarna eller levern. Om tio dagar ska vi pÃ¥ Ã¥terbesök (dock här i Jönköping och inte Göteborg!) för att ta nya blodprover och kolla hjärtat.

Jag frÃ¥gade även om antiserumet, varför det gavs Tinca och varför inte alla hundar fÃ¥r det. Har ju hört om mÃ¥nga hundar som bara fÃ¥r kortison och sedan fÃ¥r Ã¥ka hem. Det var inte denna veterinären som tog emot Tinca och satte in antiserum, men hon förklarade att den dÃ¥varande veterinären hade ansett att Tincas allmäntillstÃ¥nd var sÃ¥ pass dÃ¥ligt att hon behövde det. Tydligen sätter alla djursjukhus nästan alltid in antiserum numera, även om vissa ”äldre” veterinären hÃ¥ller kvar vid kortison. Hon sa ocksÃ¥ att kortisonet tar bort symptomen, men inte orsakerna, vilket kan göra att hunden kanske inte blir sämre, men heller inte direkt bättre pÃ¥ samma sätt som antiserumet gör. SvÃ¥rt för mig att fatta, men men… Alla hundar under 10 kilo ska ha antiserum för att fÃ¥ större chans att överleva, men en stor hund klarar sig bättre. Kan tillägga att bara antiserumet gick pÃ¥ sÃ¥där 6000:- I övrigt var det kostnaden för inläggningen och besöket mitt i natten som kostade mest pengar…

Vi är i alla fall oerhört glada att vi faktiskt Ã¥kte till Göteborg mitt i natten och att jag inte lyckades somna ifrÃ¥n Tincas oroliga beteende. Annars kunde det ha gÃ¥tt hur illa som helst…

Till något mycket roligare: Stort grattis till Ingrid/Allt-I och Jessica/Sota till uppflyttningen idag!

Vill börja med att tacka alla snälla människor som hört av sig på telefon, mail, i bloggen och i gästboken. Ni är underbara – tack för ert stöd!

Nu är Tinca hemma igen och det är jätteskönt. Vi fick samtal från Blå Stjärnan i morse vid halv tio om att Tinca skulle få åka hem idag, så vi gjorde oss färdiga och åkte iväg till Göteborg för att gå på stan några timmar innan det var dags att åka till djursjukhuset. Det enda vi köpte var 10 doftljus till ett mycket billigt pris, annars var vi tomhänta – tråkigt men sant!

Enligt veterinären har svullnaden på hasen gått ner, men den hade då verkligen gått upp sen vi såg den sist! Jösses vad stor den var tyckte vi… Den hade tydligen ökat mycket och nu gått ner igen. Hon haltar inte direkt men går konstigt med benet. Hon är väldigt slö och kan inte stå stilla en längre stund utan att tappa balansen, antal att det är de smärtstillande tabletterna som gör henne lite yr och dåsig? Vi har fått tre recept på tabletter som vi ska hämta ut imorgon: smärtstillande, antibiotika och antihistamin. Hon har även blivit ordinerat korta koppelrastningar de närmaste två veckorna, i övrigt ska hon ha det lugnt inomhus. Inget springa lös, inget arbetande och ingen lek med andra hundar. Hon måste ta det lugnt ett tag för att inte få några bestående men, exempelvis på hjärtat, njurarna eller levern. Om tio dagar ska vi på återbesök (dock här i Jönköping och inte Göteborg!) för att ta nya blodprover och kolla hjärtat.

Jag frågade även om antiserumet, varför det gavs Tinca och varför inte alla hundar får det. Har ju hört om många hundar som bara får kortison och sedan får åka hem. Det var inte denna veterinären som tog emot Tinca och satte in antiserum, men hon förklarade att den dåvarande veterinären hade ansett att Tincas allmäntillstånd var så pass dåligt att hon behövde det. Tydligen sätter alla djursjukhus nästan alltid in antiserum numera, även om vissa ”äldre” veterinären håller kvar vid kortison. Hon sa också att kortisonet tar bort symptomen, men inte orsakerna, vilket kan göra att hunden kanske inte blir sämre, men heller inte direkt bättre på samma sätt som antiserumet gör. Svårt för mig att fatta, men men… Alla hundar under 10 kilo ska ha antiserum för att få större chans att överleva, men en stor hund klarar sig bättre. Kan tillägga att bara antiserumet gick på sådär 6000:- I övrigt var det kostnaden för inläggningen och besöket mitt i natten som kostade mest pengar…

Vi är i alla fall oerhört glada att vi faktiskt åkte till Göteborg mitt i natten och att jag inte lyckades somna ifrån Tincas oroliga beteende. Annars kunde det ha gått hur illa som helst…

Till något mycket roligare: Stort grattis till Ingrid/Allt-I och Jessica/Sota till uppflyttningen idag!

Ja, när man minst anar det slÃ¥r det till… Jag och Johan var ute en sväng med Tinca igÃ¥r vid 21-tiden. Vi gick ner till fotbollsplan och där släppte vi henne lös sÃ¥ hon fick rejsa lite. Och rejsa gjorde hon! Hon hade oerhört mycket energi och sprang och sprang och busade med oss. Man blev alldeles varm i hjärtat av att se pÃ¥ henne! SÃ¥ gick vi en liten koppelpromenad och sen kom vi tillbaka hem och jag hoppade in i duschen. När det sÃ¥ var läggdags nÃ¥n gÃ¥ng efter halv elva, betedde sig inte Tinca riktigt som hon brukade. Normalt sett gÃ¥r hon och lägger sig i bädden jämte min säng sÃ¥ fort hon ser att vi släcker ner här hemma, och sen ligger hon där utslagen ända tills morgonen kommer och vi ska gÃ¥ upp.

IgÃ¥r var det dock annorlunda… Vi la oss och släckte lamporna. Tinca kunde inte riktigt komma till ro, var uppe och vankade lite, gick och la sig vid sovrumsdörren, klättrade upp i Johans del av sängen, vred sig, vred sig igen, hoppade ner, la sig vid sovrumsdörre, flyttade sig till bädden. Till slut bad jag henne att ”visa mig ”, visa vad hon ville. Jag tänkte att hon kanske behövde gÃ¥ ut för hon hade druckit en del sen vi kom in efter promenaden. Hon gick till dörren och satte sig, sÃ¥ jag hämtade koppel och vi gick ut. Väl ute haltade hon ganska kraftigt, sÃ¥ jag tänkte att hon kanske hade stukat benet, sträckt sig eller fÃ¥tt en spricka i benet när hon sprang sÃ¥ mycket och sladdade i kurvorna. Hon hade diarré och vi gick upp igen sÃ¥ jag kunde undersöka benet.

Hon var ordentligt svullen precis nedanför höger has, hade en stor ”knuta” som ömmade och hon ville inte att jag skulle röra benet. Hon drog upp benet mot kroppen och försökte slicka pÃ¥ tassen/benet. Jag lÃ¥g pÃ¥ golvet med henne en stund och försökte fundera pÃ¥ vad jag skulle göra. Klockan var närmare 23:30 och jag skulle upp 4:45 och skulle behöva sova. Samtidigt kändes det inte alls bra att bara försöka gÃ¥ och lägga sig igen, det var nÃ¥got som inte stämde. Hon var varm pÃ¥ benet och andades med korta andetag. Jag tog tempen pÃ¥ henne och hon hade 39,8 vid 23:45. Började fÃ¥ lite smÃ¥tt panik, sÃ¥ till slut ringde jag mamma för att be om rÃ¥d. Johan trodde att det var nÃ¥n stukning och att vi kunde vänta till morgonen för att Ã¥ka till Djursjukhuset i Jönköping. Men tankarna pÃ¥ ormbett var ju inte lÃ¥ngt borta, och hur skulle man dÃ¥ göra mitt i natten?!

Jouren hos Djursjukhuset i Jönköping stängde 22:30, och efter mycket om och men fick jag tag på en veterinär på Blå Stjärnan i Göteborg (via deras betaltelefon som kostar 20:-/minut). Efter sådär 7 minuters samtal och diskussion med sköterskan och hon i sin tur med veterinären, så rådde de oss absolut att komma dit med henne eftersom hon mådde så pass dåligt. Hon var väldigt slö och såg inte alls ut som min glada härliga Tinca, även om hon borde vara trött vid den tiden på dygnet. Jag fick ringa min kollega och säga att jag inte kunde komma till jobbet idag, och sedan börja packa ihop vad vi nu skulle kunna behöva i Göteborg. Vi visste ju inte om vi skulle stanna där, eller åka hem direkt igen. Under tiden som vi packade grejerna rörde sig inte Tinca en milimeter från bädden, även det ett tecken på att hon inte var ok.

Johan bar ner Tinca till bilen och hon fick ligga bredvid mig i baksätet medan Johan körde. Jag slumrade lite där bak, men mestadels vandrade tankarna runt. Skulle hon ens klara sig? Eller överdrev vi kanske? Hon kanske bara hade sträckt sig lite? Eller, skulle jag helt plötsligt ha en iskall hund liggandes jämte mig? Jag var inte helt klar i huvudet men försökte hÃ¥lla mig cool. Torr i halsen, illamÃ¥ende och extremt kissnödig – tecken som även kommer när jag ska tävla.

Efter att ha kört alldeles för fort var vi framme efter ungefär 1,5 timme. Vi hade sÃ¥klart svÃ¥rt att hitta och fick ringa 118118 för att fÃ¥ en adress. Vi bar in Tinca och de tog tempen – 40,5. Klockan var strax innan 03:00. De var förvÃ¥nade över att hon hade ökat sÃ¥ pass mycket i temp sen jag tog tempen förra gÃ¥ngen vid 23:45. Veterinären tittade pÃ¥ benet och sÃ¥g ”sticksÃ¥r” med blod i, och var nästan helt hundra pÃ¥ att det var ormbett. De satte in en kanyl för dropp och de körde iväg henne pÃ¥ en bÃ¥r. Inte ens när hon Ã¥kte iväg pÃ¥ den obehagliga bÃ¥ren (hon gillar inte saker som inte är helt stabila) försökte hon ta sig bort. Lilla älskade hund… Vikten var 28,7 kg orastad.

Vi fick information om att hon skulle fÃ¥ antiserum, dropp och smärtstillande samt att hon skulle fÃ¥ ligga pÃ¥ IVA Ã¥tminstone till fredag kväll. Vi drack lite varm choklad och sedan Ã¥kte vi hemÃ¥t. Efter en stund ringde veterinären och berättade att hon hade fÃ¥tt serumet och att smärtlindringen gjorde att hon blev lugn och la sig ner. Skönt. Hon skulle ta tempen pÃ¥ henne igen efter 20 minuter och sedan höra av sig idag. Vi Ã¥kte nÃ¥n timme i bilen och sedan stannade vi pÃ¥ en rastplats sÃ¥ Johan ocksÃ¥ kunde sova en stund. Fattar inte att han orkade köra… Sen sov vi en stund innan vi Ã¥kte vidare igen.

Vi var hemma vid 6 – alltsÃ¥ när vi skulle börjat arbeta. Behöver väl inte säga att vi stannade hemma bÃ¥da tvÃ¥? Vi gick och la oss vid 6:30 och sen lÃ¥g vi kvar i sängen till kanske 13:00, även om vi inte sovit nÃ¥t sen halv tolv dÃ¥ veterinären ringde och väckte oss. Svullnaden hade gÃ¥tt ner lite men hon gick pÃ¥ ganska mycket smärtstillande. De ville ha kvar henne ett dygn till sÃ¥ tidigast i morgon eftermiddag fÃ¥r vi hämta hem henne. De ville ha koll pÃ¥ hennes hjärta och ta blodprover sÃ¥ levern var ok.

Historien med ormbettet är inte över… Och prisförslaget vi fick igÃ¥r lÃ¥g pÃ¥ 12.000:- Sen fÃ¥r vi väl se hur länga hon behöver stanna där och hur mycket priset ökar. Men hur kan det ha blivit sÃ¥ dyrt? Var det för att hon fick serum? Eller för att hon skulle läggas in pÃ¥ IVA? Eller för att det var akut pÃ¥ natten? Jag har ingen aning och ingen erfarenhet. Vet heller inte hur pass allvarligt det här var egentligen, jag har ju hört om hundar som blivit ormbitna och fÃ¥tt Ã¥ka hem direkt. Tankarna vandrar ju sÃ¥klart… Tänk om jag INTE lyssnat pÃ¥ Tinca igÃ¥r och förstÃ¥tt att hon inte mÃ¥dde bra? Tänk om jag inte hade följt med henne ut utan sagt ”gÃ¥ och lägg dig nu”? Tänk om jag hade kunnat somna? Tänk om hon varit död när jag vaknade pÃ¥ morgonen?! Nu bara hoppas jag att min älskade hund klarar sig utan men…

Jo, förresten! Veterinären på Blå Stjärnan sa att dom ALDRIG rekommenderar att man ger hunden kortison när den blivit ormbiten, detta för att hunden blir falskt friskare och på så sätt gärna rör sig mer och att det är svårare att se de riktiga tecknen på sjukdom. Att tänka på för er som har kortison utskrivet vid eventuellt ormbett. Kortisonet används för att stoppa chocken, men kan även bidra till att öka skadorna inuti hunden. Jag blev rekommenderad av min egen veterinär att inte plocka ut mer kortison eftersom Tinca redan går på kortison mot allergin och för att det är nya rön om kortison vid ormbett nu. Däremot sa hon att jag kunde ta av hennes vanliga kortison om hon skulle bli ormbiten, så jag gav henne lite. Dumt kanske? Nåt att tänka på i alla fall!

Ta hand om er och era hundar…

Ja, när man minst anar det slår det till… Jag och Johan var ute en sväng med Tinca igår vid 21-tiden. Vi gick ner till fotbollsplan och där släppte vi henne lös så hon fick rejsa lite. Och rejsa gjorde hon! Hon hade oerhört mycket energi och sprang och sprang och busade med oss. Man blev alldeles varm i hjärtat av att se på henne! Så gick vi en liten koppelpromenad och sen kom vi tillbaka hem och jag hoppade in i duschen. När det så var läggdags nån gång efter halv elva, betedde sig inte Tinca riktigt som hon brukade. Normalt sett går hon och lägger sig i bädden jämte min säng så fort hon ser att vi släcker ner här hemma, och sen ligger hon där utslagen ända tills morgonen kommer och vi ska gå upp.

Igår var det dock annorlunda… Vi la oss och släckte lamporna. Tinca kunde inte riktigt komma till ro, var uppe och vankade lite, gick och la sig vid sovrumsdörren, klättrade upp i Johans del av sängen, vred sig, vred sig igen, hoppade ner, la sig vid sovrumsdörre, flyttade sig till bädden. Till slut bad jag henne att ”visa mig ”, visa vad hon ville. Jag tänkte att hon kanske behövde gå ut för hon hade druckit en del sen vi kom in efter promenaden. Hon gick till dörren och satte sig, så jag hämtade koppel och vi gick ut. Väl ute haltade hon ganska kraftigt, så jag tänkte att hon kanske hade stukat benet, sträckt sig eller fått en spricka i benet när hon sprang så mycket och sladdade i kurvorna. Hon hade diarré och vi gick upp igen så jag kunde undersöka benet.

Hon var ordentligt svullen precis nedanför höger has, hade en stor ”knuta” som ömmade och hon ville inte att jag skulle röra benet. Hon drog upp benet mot kroppen och försökte slicka på tassen/benet. Jag låg på golvet med henne en stund och försökte fundera på vad jag skulle göra. Klockan var närmare 23:30 och jag skulle upp 4:45 och skulle behöva sova. Samtidigt kändes det inte alls bra att bara försöka gå och lägga sig igen, det var något som inte stämde. Hon var varm på benet och andades med korta andetag. Jag tog tempen på henne och hon hade 39,8 vid 23:45. Började få lite smått panik, så till slut ringde jag mamma för att be om råd. Johan trodde att det var nån stukning och att vi kunde vänta till morgonen för att åka till Djursjukhuset i Jönköping. Men tankarna på ormbett var ju inte långt borta, och hur skulle man då göra mitt i natten?!

Jouren hos Djursjukhuset i Jönköping stängde 22:30, och efter mycket om och men fick jag tag på en veterinär på Blå Stjärnan i Göteborg (via deras betaltelefon som kostar 20:-/minut). Efter sådär 7 minuters samtal och diskussion med sköterskan och hon i sin tur med veterinären, så rådde de oss absolut att komma dit med henne eftersom hon mådde så pass dåligt. Hon var väldigt slö och såg inte alls ut som min glada härliga Tinca, även om hon borde vara trött vid den tiden på dygnet. Jag fick ringa min kollega och säga att jag inte kunde komma till jobbet idag, och sedan börja packa ihop vad vi nu skulle kunna behöva i Göteborg. Vi visste ju inte om vi skulle stanna där, eller åka hem direkt igen. Under tiden som vi packade grejerna rörde sig inte Tinca en milimeter från bädden, även det ett tecken på att hon inte var ok.

Johan bar ner Tinca till bilen och hon fick ligga bredvid mig i baksätet medan Johan körde. Jag slumrade lite där bak, men mestadels vandrade tankarna runt. Skulle hon ens klara sig? Eller överdrev vi kanske? Hon kanske bara hade sträckt sig lite? Eller, skulle jag helt plötsligt ha en iskall hund liggandes jämte mig? Jag var inte helt klar i huvudet men försökte hålla mig cool. Torr i halsen, illamående och extremt kissnödig – tecken som även kommer när jag ska tävla.

Efter att ha kört alldeles för fort var vi framme efter ungefär 1,5 timme. Vi hade såklart svårt att hitta och fick ringa 118118 för att få en adress. Vi bar in Tinca och de tog tempen – 40,5. Klockan var strax innan 03:00. De var förvånade över att hon hade ökat så pass mycket i temp sen jag tog tempen förra gången vid 23:45. Veterinären tittade på benet och såg ”sticksår” med blod i, och var nästan helt hundra på att det var ormbett. De satte in en kanyl för dropp och de körde iväg henne på en bår. Inte ens när hon åkte iväg på den obehagliga båren (hon gillar inte saker som inte är helt stabila) försökte hon ta sig bort. Lilla älskade hund… Vikten var 28,7 kg orastad.

Vi fick information om att hon skulle få antiserum, dropp och smärtstillande samt att hon skulle få ligga på IVA åtminstone till fredag kväll. Vi drack lite varm choklad och sedan åkte vi hemåt. Efter en stund ringde veterinären och berättade att hon hade fått serumet och att smärtlindringen gjorde att hon blev lugn och la sig ner. Skönt. Hon skulle ta tempen på henne igen efter 20 minuter och sedan höra av sig idag. Vi åkte nån timme i bilen och sedan stannade vi på en rastplats så Johan också kunde sova en stund. Fattar inte att han orkade köra… Sen sov vi en stund innan vi åkte vidare igen.

Vi var hemma vid 6 – alltså när vi skulle börjat arbeta. Behöver väl inte säga att vi stannade hemma båda två? Vi gick och la oss vid 6:30 och sen låg vi kvar i sängen till kanske 13:00, även om vi inte sovit nåt sen halv tolv då veterinären ringde och väckte oss. Svullnaden hade gått ner lite men hon gick på ganska mycket smärtstillande. De ville ha kvar henne ett dygn till så tidigast i morgon eftermiddag får vi hämta hem henne. De ville ha koll på hennes hjärta och ta blodprover så levern var ok.

Historien med ormbettet är inte över… Och prisförslaget vi fick igår låg på 12.000:- Sen får vi väl se hur länga hon behöver stanna där och hur mycket priset ökar. Men hur kan det ha blivit så dyrt? Var det för att hon fick serum? Eller för att hon skulle läggas in på IVA? Eller för att det var akut på natten? Jag har ingen aning och ingen erfarenhet. Vet heller inte hur pass allvarligt det här var egentligen, jag har ju hört om hundar som blivit ormbitna och fått åka hem direkt. Tankarna vandrar ju såklart… Tänk om jag INTE lyssnat på Tinca igår och förstått att hon inte mådde bra? Tänk om jag inte hade följt med henne ut utan sagt ”gå och lägg dig nu”? Tänk om jag hade kunnat somna? Tänk om hon varit död när jag vaknade på morgonen?! Nu bara hoppas jag att min älskade hund klarar sig utan men…

Jo, förresten! Veterinären på Blå Stjärnan sa att dom ALDRIG rekommenderar att man ger hunden kortison när den blivit ormbiten, detta för att hunden blir falskt friskare och på så sätt gärna rör sig mer och att det är svårare att se de riktiga tecknen på sjukdom. Att tänka på för er som har kortison utskrivet vid eventuellt ormbett. Kortisonet används för att stoppa chocken, men kan även bidra till att öka skadorna inuti hunden. Jag blev rekommenderad av min egen veterinär att inte plocka ut mer kortison eftersom Tinca redan går på kortison mot allergin och för att det är nya rön om kortison vid ormbett nu. Däremot sa hon att jag kunde ta av hennes vanliga kortison om hon skulle bli ormbiten, så jag gav henne lite. Dumt kanske? Nåt att tänka på i alla fall!

Ta hand om er och era hundar…

Ja, nu har halva arbetsveckan gått, bara två dagar kvar innan det är Midsommarafton! Idag hade vi midsommarfirande på jobbet med rulltårta, dans runt midsommarstången till dragspel och midsommarlunch. Vi hade tur med vädret, det växlade mellan gråa moln och sol hela förmiddagen, men inte en droppe regn fick vi på oss!

Tincas allergen har äntligen kommit, det har varit väldigt försenat och hon skulle haft sin spruta i söndags. Hon brukar börja klia sig mycket direkt om man blir för sen med allergenet, men denna gången har det inte varit så farligt, så vi ska experimentera lite sa veterinären, och se hur många dagar det tar innan hon börjar klia sig, för att se om vi kan utöka avståndet mellan sprutorna med ett par dagar, vanligtvis får hon med 28 dagars mellanrum.

Jag vet att ni är mÃ¥nga som frÃ¥gat efter bilder pÃ¥ nya golvet, och jag lovar att det kommer sÃ¥ snart jag hinner sätta mig med det! Det ska upp en helt ny sida kallad ”Hemma hos”, ”Renovera” eller nÃ¥t liknande, där ska bilder pÃ¥ vÃ¥ra olika rum läggas upp sÃ¥ smÃ¥ningom, men som Lina pÃ¥pekade – man vill ju gärna vara helt klart innan man visar bilderna!

Kram på er och TACK för alla besök och kommentarer jag får, både här i bloggen, i gästboken, via mail och i det riktiga livet!

UPPDATERAT!
Tisdagstema x3: Siffror, Natur & Röd.
Fotosajtens junitema: Blå.

Ja, nu har halva arbetsveckan gått, bara två dagar kvar innan det är Midsommarafton! Idag hade vi midsommarfirande på jobbet med rulltårta, dans runt midsommarstången till dragspel och midsommarlunch. Vi hade tur med vädret, det växlade mellan gråa moln och sol hela förmiddagen, men inte en droppe regn fick vi på oss!

Tincas allergen har äntligen kommit, det har varit väldigt försenat och hon skulle haft sin spruta i söndags. Hon brukar börja klia sig mycket direkt om man blir för sen med allergenet, men denna gången har det inte varit så farligt, så vi ska experimentera lite sa veterinären, och se hur många dagar det tar innan hon börjar klia sig, för att se om vi kan utöka avståndet mellan sprutorna med ett par dagar, vanligtvis får hon med 28 dagars mellanrum.

Jag vet att ni är många som frågat efter bilder på nya golvet, och jag lovar att det kommer så snart jag hinner sätta mig med det! Det ska upp en helt ny sida kallad ”Hemma hos”, ”Renovera” eller nåt liknande, där ska bilder på våra olika rum läggas upp så småningom, men som Lina påpekade – man vill ju gärna vara helt klart innan man visar bilderna!

Kram på er och TACK för alla besök och kommentarer jag får, både här i bloggen, i gästboken, via mail och i det riktiga livet!

UPPDATERAT!
Tisdagstema x3: Siffror, Natur & Röd.
Fotosajtens junitema: Blå.